“Sleven” utvecklar bandybollen

Del 4 av 4 – Bandyns historia

Sven “Sleven” Säfwenberg var en av våra största idrottsutövare inom bandyn. Sleven hade så gott som inga svagheter som bandymålvakt. Han var beredd att offra vad som helst för sitt lag och lagkamrater. Närskott tog han med en hand som man fångar flugor eller mygg. Han gjorde otroliga skridskoparader från två – tre meters håll och slängde sig handlöst i en hög av klubbor för att fånga den lilla bollen som fem till sex man krigade om. Sleven har haft framgångar både nationellt och internationellt inom flera idrotter som exempelvis ishockey och segling.

Den 21 maj 1898 såg Sven “Sleven” Säfwenberg dagens ljus för första gången, något han skrev i sina bok “25 år i Bandyburen” som kom ut 1936. Han fortsatte med texten “Denna för mig ganska viktiga händelse inträffade på Svartbäcksgatan 2 i Uppsala. Jag var den yngsta i en syskontrio, som så småningom växte ut till en oktett”. Vid fem års ålder konstaterades det att Sleven hade danssjukan eller som vi säger idag Huntingtons sjukdom. Skolstarten fick skjutas fram och han sändes på rekreation till sina farföräldrar i Flottskär i norra Uppland, själv kände han sig fullt frisk efter ett par veckor men det tog två år innan han kunde återvända hem till Uppsala. Väl hemma tog hans två äldre bröder med honom på en fotbollsmatch vilket gjorde intryck på honom. Dagen där på tömde han sparbössan och inhandlade en egen fotboll. Återigen skickas han tillbaka till Flottkär för att stanna i ett och ett halvt år. På dagarna byggde han upp sin fysik som dräng och på lediga stunder spelades det fotboll med övriga drängar.

Återkomsten till Uppsala blev inte långvarig, nu var det tid för skolgång vid Näs prästgård. Här började Sleven träna och tävla i löpning och på vintern blev det skidåkning. Det var även på Näs som Sleven började att träna upp sig till bandymålvakt. Han kastade en gummiboll mot en vägg och fångade den med en eller två händer. Länge efter ungdomsåren gick Sleven med en boll i fickan för att då och då kasta den mot närmsta vägg. Vistelsen på Näs varade i ett år innan han återvände till Uppsala för vidare skolgång. Han var gripen av idrotten och missade ingen fotbolls- eller bandymatch, följde även med stort intresse terränglöpning med Ernst Wide i spetsen. Under somrarna ägnades tid åt den andra älsklingsgrenen segling. Den 24 augusti 1910 vann han som styrman med sin ena bror som gast en pokal i segling, ett pris som förblev ett av hans käraste. Seglingen upptog en stor del i Slevens liv, över 600 kappseglingar hann det bli i såväl svenska som utländska vatten. Sleven kom välrustad inför kappseglingarna med såväl båt som besättning. För mer läsning om Slevens segling så rekommenderar jag Neppar-Nytt 1978 nr 1 av Neptunkryssarklubben.

Smeknamnet Sleven

Smeknamnet Sleven fick Sven ärva efter sin storebror Erik, som i sin tur fick namnet av sina kamrater som sett Erik hjälpa till i sin fars speceriaffär med att sleva upp snus på en våg med hjälp av en snusslev. När Sleven började ta över som rorsman i seglingen efter sin bror Erik så fick han även ta över smeknamnet Sleven, vilket Erik gärna avstod. Namnet passade fint in på en bollfångande målvakt. Sleven arbetade tillika som sin bror vid sin fars affär först som springpojke och sedan i affären. Tanken var att han skulle överta affären men hans far tyckte att han intresserade sig för mycket för idrotten. Vilket nog var sant, han lät springpojkarna kasta bollar och apelsiner mot honom som han skulle fånga. Det kunde hända att kunderna fick vänta lite innan de blev expedierade. Till slut blev Sleven så säker i nyporna att han brukade ställa sig framför fönster när bollar kastades med all kraft emot honom. Enligt Sleven så passerade ingen av bollarna genom någon rutan, jo just det, en ruta blev krossad, men den bollen släppte han in medvetet, enligt honom själv.

Studenternas invigs

Efter att Studenternas skridskobana invigts år 1909 köpte Slevens far ett familjekort till arenan vilket gjorde att träningen flyttades från Fyrisån och in på Studenternas. Utöver Sleven hade grosshandlaren CA Säfwenberg och hans hustru Mimmie sju söner och en dotter. Som Sleven själv skrev i sin bok “Det gick inte en dag utan bandy”.

Säsongen 1914-1915 blev Slevens första som ordinarie målvakt i IFK Uppsalas A-lag efter att Seth Howander samma säsong lagt målvaktsskydden på hyllan och började som högerback istället. Sleven avslutade sin karriär 25 år senare efter 277 matcher, 7 SM-guld och 15 landskamper. 1933 tilldelades Sleven “Bragdguldet”, Svenska Dagbladets guldmedalj.

Sleven vinner EM Guld i ishockey

Sleven har spelat två matcher för Svensk ishockey, och i hans andra match 1921 vann han EM Guld som målvakt. Planen var att han året innan skulle ha deltagit i Svensk ishockeys första landskamp under OS i Antwerpen. Efter SM-finalen i bandy råkade han på segerbalen säga att han såg framemot sin resa till Antwerpen, vilket Anton Johanson hörde, det var Anton som skulle ta ut det slutgiltiga laget. På stående fot petades Sleven från laget av Anton, vilket upprörde Sleven. I sin bok förargas han på att pengar slösas, Sleven skriver -den “gamla” Hansjacob “Knubben” Mattsson som kom att flygas t & r London – Antwerpen med en månadslångt uppehälle. Han skrev även att Mattsson inte hade spelat ishockey vilket han hade gjort under sin Tysklandsvistelse i klubben Berliner Sport-Club. Slevens storebror David Säfwenberg deltog i denna uppvisningsturneringen för ishockey i OS. Som målvakterna till turneringen utsågs Seth Howander som stod flest matcher och Albin Jansson. Vill ni läsa mer om OS äventyret så rekommenderar jag texten “Mest omskolade bandyspelare i första hockeylandslaget” av Kenth Hansen i boken Svensk Ishockey 75 år del 1.

Slevens utrustning

Sleven var medveten om att folk tycke att han var en skrockfull individ. Orsaken till det var att han vägrade byta sin bandyutrustning vilken till stor del hängde med i hela hans karriär. Mössan, en gammal skolmössa från 1911, togs på på väg till matchen och där satt den ända tills matchen var över. Vem han än mötte på väg till matchen så fick mössan sitta kvar på huvudet och istället svarade han upp med en honnör. Benskydden fick han av Seth Howander när han slutade som målvakt och han själv efterträdde honom. Skridskorna har bytts ut vid tre tillfällen efter att de inte kunde slipas mer. Tröja och byxor köptes till A-lags debuten 1915. Tröjan fick knäppning 1920 så den inte behövde träs över huvudet. Tröjan stickades också till en smula, vilket var tur så den även passade de sista säsongerna. Byxorna syddes av en sömmerska och var ett mästerverk enlig Sleven. Handskarna skulle vara så tunna som möjligt samt stora för bättre och säkrare grepp. Handskarna har aldrig stoppat mer än fem år, varefter de har varit helt utslitna. Utöver dessa plagg bars strumpor, undertröja och en väst med uppsprätta ärmar. Tröjan har aldrig fått tvättats under säsong, när det ändå skett så har det gått dåligt i nästa match. Vid ett tillfälle 1931 hängde tröjan nytvättad på torklinan, han förklarade då att han kommer att bli justerad på nästa match. Frugan skrattade och sa att han var vidskeplig och att tröjan hade varit skitig. Under nästkommande match skadades Sleven och måtte läggas in på sjukhus.

Sleven börjar tillverka bandybollar

Under en match tvingades Sleven släppa in en boll som enligt hans uppfattning var av så usel kvalitet att den vinglade fram genom luften, ändrade riktning precis när han skulle greppa den och gick i mål. – Förbannade bolljävel, sa Sleven. Såna där kan jag göra bättre. Dagen efter läste han på om hur det gick till att tillverka bollar, och så gick han och köpte den utrustning som behövdes. Därmed kunde tillverkningen av Sleven-bollen börja, eftersom han tyckte att de bollar man spelade med inte fungerade utan tappade styrsel och form. Han bodde vid den här tiden i Gamla Uppsala, och där gick han runt och knackade dörr. Presenterade sin idé och frågade om det i huset möjligen fanns någon som skulle kunna tänka sig att mot skälig ersättning hjälpa till med hantverket. Så i Gamla Uppsala växte det fram en hel organisation med män, kvinnor och även barn som snabbt lärde sig hur det gick till att sy bandybollar. Fast snarare var det ett mellanting mellan att sy och virka. Som grundmaterial distribuerade Sleven korkar, tunnare segelgarn och kraftigare sysnören. Korkarna hade gjorts runda och som syverktyg användes tapisserinålar med stort hål och en böjd spets. I kök, som blev verkstad, fylldes lådor av kork, snören, garn och färdiga bollar. Arbetet var dammigt, snörena släppte ifrån sig fint stoff när man sydde. För riktigt runda bollar fick tillverkaren 1:50 kr dussinet, för sekunda blev det 1:25 kr. Var man duktig kunde ett dussin sys om dagen. De färdiga bollarna kördes till en busschaufför i byn som hade en press där bollarna ytterligare trycktes ihop till runda täta klot (Pressen finns bevarad på hembygdsmuseet i stadsdelen Bomhus i Gävle). Sedan doppades de i röd färg och lades på tork.

För Slevens del var starten långtifrån lysande ekonomiskt sett, men hans bollar fick snabbt gott rykte. Plötsligt ramlade det under en enda dag in beställningar på inte mindre än 35 dussin bollar för omgående leverans. Och själv satt han inte med armarna i kors utan han bidrog i högsta grad till produktionen. Så här skrev Sleven själv i sin bok “25 år i bandyburen” -Jag trodde, att jag skulle bli tokig. Jag sydde och virkade dag och natt. Armarna domnade bort och förlorade all känsel, och jag tyckte, att det var ett särdeles besvärligt yrke jag valt. Men omsättningen växte, och allt fler drogs in i Slevens bollproduktion. Inklusive de lovande bandyungdomar som han försökte värva till sitt kära IFK Uppsala. Den med tiden legendariske storskytten Einar Ask och hans kompisar Roland Carlberg och Evert Åslund fick till exempel sy bollar när Sleven hade lockat dem från Forsbacka. Han lovade att de skulle få fina jobb i Uppsala, men det blev aldrig så. Och till slut fick grabbarna nog av bollproduktionen och flyttade tillbaka. Sleven Säfwenberg flyttade till Gävle. Han tog någon gång under 1930-talet sin lilla affärsrörelse med sig och flyttade till Södra Fältskärsgatan 5. Där satte han genast folk i arbete med att tillverka bollar och klubbor. Många lär ha hjälpt till med tillverkningen även i Gävletrakten. Precis som i Uppsala lade Sleven ut delar av tillverkningen på entreprenad hos vänner och bekanta. Förmodligen var det så att bolltillverkningen, som mer var hantverk än industri, skedde med hjälp av inhyrda medhjälpare och hade en centralpunkt i Slevens bostäder på Brynäs och på ön Lövgrund strax utanför Bönan vid Gävle. Där skedde den slutgiltiga tillverkningsprocessen med målning och lackering av bollarna. Sleven hade ett hemligt recept för att lacka sina bollar med, en blandning av lack och färg som skulle var följsam och elastisk för att inte spricka söder under spelet med bollarna. Bollarna doppades i lackblandningen för att sedan läggas på ett fisknät för att torka. Efter att ha utvecklat bollarna år från år ansåg Sleven att jubileumsbollen ”Sleven Extra” var så bra som en bandyboll kvalitetsmässigt kan bli. Beviset för det är att bollen började används av Svenska Bandyförbundet i SM finalerna från 1931. Verksamheten växte med Slevens specialfabrik i Gävle. (Stycket ovan är till stor del hämtat från skribenten Ulf Kriströms intervju med Per “Pelle” Lithammer, med godkännande av Kriström.)

Slevens Specialfabrik

Sleven Säfwenberg levde och dog för bandyn. Han var bara 51 år gammal när han den 15 januari 1950 segnade ned på läktaren och avled under en match mellan Forsbacka och Selånger på Strömvallen i Gävle.

Efter bortgången övertog Slevens fru tillverkningen av bollarna. När hon inte orkade längre överlät hon tillverkningen till Carl Gustav Säfwenberg (son till Slevens bror Gerhard) och han flyttade den från Gävle till Uppsala där Carl Gustav själv bodde, detta var på 1960-talet. Han tillverkade bollarna endast under några få år innan platsbollen tog över marknaden. Det sägs att Sleven tog med sig receptet på lackblandningen som bollarna doppades i till graven, men Carl Gustav fick det hemliga receptet av Slevens fru. Carl Gustav hade en elfirma så bolltillverkningen var ett deltidsarbete. Verksamheten för bollarna hade han på vinden vid Svartviksgatan 2 i Uppsala. Korkbollar köptes in och levererades till de som knöt bollarna, ofta kvinnor på landet. När bollarna kom tillbaka fick de ligga i ett färgbad så de sög åt sig av färgen innan de plockades upp och placerades på galler där de fick torka (Sleven själv lät bollarna torkade på fisknät). Sedan packades de i kartonger efter att de torkat och klistermärken sattes på bollarna.

I efterforskningen till artikeln har jag samtalat med Björn Säfwenberg, son är Slevens bror Harry. Samt Gun Säfwenberg, som var Carl Gustav Säfwenbergs fru.

Materialet i artikeln har fotats och ägs av Peter Larsson. Jag samlar in information och material kring bandyns och främst bandybollens utveckling. Artikeln kommer att hållas levande och byggas på i den takt jag får mer information och material, samt har tid att skriva. Jag tar tacksamt emot information och material till denna samling (kan även tänka mig att köpa material), en samling som jag senare kommer att skänka till ett arkiv eller museum för framtida allmän läsning och forskning. För kontakt: 39a.info@gmail.com

I DEL 1 av 4 – Börjar berättelsen om “Bandyn historia”. Främst skriver jag om bandybollen samt de som utvecklat och tillverkat bandybollen. Länk: Bandyns ursprung